Skjuta eller fånga och avliva
Att skjuta eller fånga för att avliva har praktiserats i hundratals år. Denna metod minskar antalet katter under en kort period men är en kortsiktig lösning. Det finns flera anledningar varför avlivning inte fungerar:
”The vacuum effect”
Kolonier med förvildade katter trivs där det finns mat och skydd. När man försöker skjuta av en koloni men mat och skydd finns kvar, kommer det förr eller senare fertila katter från närliggande områden och tar besittning av det tomma territoriet och det hela börjar om igen. Detta fenomen kallas för ”the vaccuum effect” och beskrevs för första gången av dr. Roger Tabor i hans studier av Londons förvildade katter (The wild life of the domestic cat, 1983).
Att försöka få folk att sluta mata katter är nästan omöjligt.
Länder och stater i USA där det är förbud på att mata hemlösa katter har
den erfarenhet att engagerade människor ändå matar dessa katter.
”Overbreeding”
Det är ytterst sällan som ett område ”saneras” från samtliga
förvildade/hemlösa katter. Det är en mycket tidskrävande uppgift och
oftast blir bara en del av katterna avlivade. Problemet med de
förvildade katter verkar då löst för att det är lugnt ett tag.
Katterna
som finns kvar har dock bättre förutsättningar att klara sig (mer mat
per katt, mindre konkurrens). Fler kattungar kommer att överleva och
populationen kommer snart att vara av samma storlek igen. Övergivna och
ofta okastrerade tamkatter ansluter sig lättare till kolonier med låg
konkurrens.
Brist på resurser hos myndigheter
Förutom att förvildade katter är en lågprioriterad grupp hos de
svenska myndigheterna sägs det även vara brist på resurser till att
kunna fånga in och avliva alla tusentals förvildade katter. Framförallt i
stora städer där det bara finns några få tjänstemän som belastas med
djurskyddstillsynen och tiotals (eller kanske hundratals?) kattkolonier,
är infångning och avlivning inte realistiskt.
Sluta mata
Att sluta mata verkar i första hand vara en bra lösning med tanken
att katterna flyttar om de inte längre matas. Problemet är dock att de
inte gör det så länge de inte hittar en annan matkälla i närheten.
Förvildade katter är mycket territoriala. I stället för att lämna
området är de benägna att komma ännu närmare för att komma åt mat t ex
genom att söka igenom soptunnor eller ta sig in i hus genom kattlucka
eller fönster.
Omplacering i hem
Åsikten att alla förvildade katter ska räddas och omplaceras i hem är
fin men inte realistisk då det finns många gånger fler hemlösa och
förvildade katter än det finns lämpliga hem. Den dag då det förvildade
kattbeståndet har minskat genom exempelvis TNR kan läget vara ett annat
men i dagsläget används resurserna bättre genom att kastrera den
förvildade kattpopulationen än att genom en lång och osäker procedur
försöka socialisera och omplacera katterna. Inte minst är det mer humant
att låta den förvildade katten leva det liv den känner sig trygg med
men under ordnade förhållanden.
Förflyttning
I Sverige finns det hittills inga reservat där förvildade katter får
leva sitt liv. I exempelvis USA och Belgien finns det några men tyvärr
räcker inte heller dessa reservat till för alla kolonier. Att förflytta
en koloni till ett annat område, t ex ett ställe på landet, är inte
lätt. Katterna måste vara inlåsta i ca en månad för att förhindra att de
vid utsläppandet inte ska vandra iväg. Även om man gör detta kommer det
att försvinna en del katter. Ett annat problem med förflyttning är att
den ger samma effekt som avlivning: ”the vaccuum effekt” och
”overbreeding”.
Inte göra någonting alls
Om man inte gör någonting alls så kommer kolonin att nå ett naturligt
tak, nämligen det antalet katter som kan överleva på den mängd mat och
skydd som finns tillgänglig. När taket överskrids kontrolleras
populationen genom sjukdom och utmärgling. Alla problem som finns inom
en okontrollerad koloni finns kvar inklusive högljuddhet, urinodör,
löpande honor, döende kattungar och kostnader för myndigheterna vid
försök att rätta till situationen.
